Pulverlackering är en ytbeläggningsmetod där både arbetsstycket och färgpulvret laddas för att skapa en attraherande kraft

Pulverlackering föregås av rengöring där man vid enklare applikationer kan nöja sig med tvättning och sköljning men för att få en maximal vidhäftning å livslängd så genomgår detaljerna ofta blästring, fosfatering eller olika typer av tunnytskiktsbeläggning. Då fosfatering är en nackdel för miljön så används tunnytskiktsbeläggningar med fördel då det är möjligt.

Arbetsstycket agerar katod och sprutmunstycket anod genom att de spänningssätts. Det ytbehandlande medlet i pulverform [1] blåses genom sprutan av ett luftflöde [2] ut genom munstycket där det joniseras och vidare ut mot arbetsstycket i form av ett kontinuerligt dammoln. Partiklarnas laddning gör att de attraheras till och fäster mot ytan på arbetsstycket och skapar en tunn beläggning. En av fördelarna med pulverlackering är att en jämn tjocklek erhålls tack vare att då ytan mättats så attraheras ej fler partiklar.

Till viss del beläggs även baksidan via de luftströmmar skapas vilket gör att metoden har en mycket god förmåga att belägga svåråtkomliga ytor.

Pulvret består av bindemedel, tillsatsmedel och pigment. En fördel med metoden är att den ej behöver nyttja något lösningsmedel.

Det finns även pulverfärg där bindemedlet är termoplaster då smälts endast pulvret utan efterföljande härdning.

Tack vare metodens goda täckningsförmåga är den mycket passande att utföra i en produktionslinje där en uppsättning occilerande pulersprutor belägger detaljen från två håll.

Metall är det vanligaste materialet att belägga med denna teknik men den går även att använda för andra material såsom trä och plast vilket blir allt vanligare.